Ikonmålning – en hand som styrs uppifrån

En av de i Sverige mest okända konstformerna är ikonmålning, vilket framförallt beror på att svenskar sedan länge framförallt tillhört den kristna gren som kallas protestantism. Denna religiösa rörelse skapades ur protesterna mot katolicismens ornamentik, avlatsbrev och närmast teatraliska ritual och gjorde den troende människans inre värld till främsta prioritet snarare än vad han eller hon gjorde. Yttre handlingar, som att göra korstecknet, gå i kloster eller pryda sina hem och kyrkor med bilder av en radda helgon, blev nu antingen förkastade eller hamnade i bakgrunden, varav ikonmåleri försvann nästan helt eftersom man inte erkände helgonens existens och dessutom ansåg att ikoner låg farligt nära avgudabilder.

Ikonmålning är dock ett mycket stort och viktigt fenomen i ortodoxa kulturer som den ryska, serbiska och grekiska. Här pryds kyrkor från golv till tak med dessa heliga helgonbilder och hem och kontor anses inte vara kompletta utan ett antal ikoner. Ikon betyder bild på grekiska och eftersom alla ortodoxa är uppkallade efter helgon så upplever de flesta att de är särskilt beskyddade av vissa heliga personer och änglar och speciella yrkesgrupper eller sjukdomar har sina specifika väktare; poliser har Sankt Artemios, brandmän Sankta Barbara och bröstcancer avhjälps om man hedrar Sankta Agata.

Enligt traditionen så var det aposteln Lukas som målade den första ikonen och den föreställde Jungfru Maria. Detta har gjort Lukas till konstnärernas skyddshelgon inom den ortodoxa kristendomen och han avbildas ibland målandes sin berömda ikon. Till skillnad från till exempel katolsk konst så är ikonmålning mycket strikt och reglerad och en ikonmålare måste följa mycket specifika regler för att måla sina alster. Alla ikoner är kopior av tidigare versioner och man lägger stor vikt vid att vara så exakt som möjligt.

Alla ikoner har unika detaljer som gör helgonen identifierbara även av analfabeter som inte kan läsa deras namn, som alltid är skrivna på bilden. Johannes Döparen avbildas med ett avhugget huvud, Sankta Apollonia hållandes en utdragen tand och ärkeängeln Mikael i full rustning. Dessa detaljer får ikonmålare aldrig ändra på, då helgonet med det kan förlora sin identitet, och det kan till och med gå så långt att en regelbrytare blir bannlyst från kyrkan. Ikonmåleri betraktas inte som en personlig konstform utan en hyllning till de övre makterna, vara den som målar vanligtvis signerar sitt namn med frasen ”av (konstnärens) hand” snarare än endast namnet.